MARKEN

Berg, stenar, grus och jord betsår av atomer som befinner sig i ett ständigt kretslopp. De två viktigaste begreppen vi kommer att använda här är mineral och bergart.

Stenar är oftast jonföreningar

De flesta mineral är oxider – alltså jonföreningar med syre. Därför at syre det vanligaste ämnet i jordskorpan. De vanligaste mineralerna är kvarts (SiO2) och fältspat (SiO2 samt aluminium och någon annan metalljon). Mineral med kiseloxid kallas gemensamt för silikater.

Man kan hittar stenar som bara består av ett enda mineral, men oftast består de av två eller flera olika mineral. Det är därför som många stenar ser prickiga ut. Sådana, heterogena blandningar, kallas för bergarter. De vanligaste bergarterna på jorden är granit, gnejs, sandsten och kalksten.

Det är stor skillnad på vilka grundämnen som finns i jordskorpan, havsvattnet och människokroppen. Observera att sammanställningen för havsvatten bara gäller de lösta joner som finns där, inte själva vattnet. Det är dessa lösta joner som gör vattnet salt, men de utgör bara 3-4 % av den totala massan.

De absolut vanligaste grundämnena i kroppen är syre, väte och kol. Dessa finns i alla viktiga byggstenar och näringsämnen som kolhydrater, fetter och proteiner. 

Atomerna återanvänds – kretslopp

De atomer som finns på jorden befinner sig i ett ständigt kretslopp. Nya atomer av grundämnen kan bildas vid kärnreaktioner, men de flesta atomer du har i din kropp har funnits här sedan jorden bildades — till och med sedan början av universums uppkomst.

Bergarter bildas och omvandlas  ständigt i jordskorpan, men för att förstå hur detta går till måste vi börja med att titta på hur jorden är uppbyggd.

I centrum av jorden, kärnan, är det mycket varmt på grund av radioaktivt sönderfall. Kärnan består av tunga metaller, främst järn och nickel. Trots att det är så varmt där, är den inre kärnan fast eftersom trycket är så stort. Ju längre ut mot jordytan vi kommer, desto mindre varmt blir det. Det yttersta lagret, jordskorpan, är fast men strax under – i den yttre manteln – är materialet mer eller mindre flytande. På vissa platser bryter detta igenom och vi får vulkanutbrott. Det flytande materialet kallas för magma när det befinner sig under jordytan. När det kommer upp till ytan kallas det för lava.

Väder, vind, vulkanutbrott och kontinentalplattorns rörelser bryter ner och omvandlar berggrunden hela tiden. I våra trakter har har den senaste istiden omvandlat landskapet till det vi ser idag.

Bergarterna bildas på olika sätt, där man delar in dem i tre olika kategorier:

Magmatiska bergarter
Dessa har bildats av smält berg som stelnat under jordskorpan. Man kan inte urskilja ränder eller lager, utan bergarterna ser mer eller mindre prickiga ut. 

Sedimantära bergarter
När bergen på land vittrar och slits ner, hamnar materialet förr eller senare på havsbotten (sedimenterar). När det utsätts för högt tryck och värme bildas sedimentära bergarter. Man ser ofta ränder och fossil i dessa bergarter.

Metamorfa bergarter
Om sedimentära bergarter utsätts för tillräckligt stort tryck och värme smälter det nästan ihop. Man ser fortfarande tydliga ränder eller lager, men metamorfa bergarter är mycket hårdare än sedimentära.

Jord – döda organismer och söndersmulat berg

Grovt uppdelat, finns det finns två olika sorters jord:

Mineraljord
Denna består av berg som blivit krossat eller på annat sätt blivit finfördelat till små korn. Det finns ofta inte speciellt mycket näring i mineraljord.

Organisk jord
Denna består av en del mineraljord, men viktigast är den stora andel nedbrutet organiskt material såsom växtdelar och döda djur. Organisk jord är ofta rik på näring och bra för odling.

Kvävets kretslopp

Vi har hittills tittat på kretslopp is törre format, men det finns även många exmpel kortare kretslopp för enskilda grundämnen. Kväve är ett sådant grundämne som alla växter och djur måste ha tillgång till eftersom det är en viktig beståndsdel i aminosyrorna som bygger upp proteiner.

I luften finns massor med kväve, men det är få organismer som kan använda det. Vi måste därför tillstörsta delen återanvända det kväve som finns i marken och i levande vävnad.